134
skarpsinnig. Skälet kan sökas däri, att vi skandinaver genom våra sociala och kulturella förhållandens mera stagnerande karaktär äga godt om dessa lefvande skuggor, som nämnas de afsigkomna. I ett mera lifaktigt samhälle försvinna öfverflödsvarelserna, den vingskjutne vildanden sjunker till botten, den plågas icke långsamt till döds med den »intrikate fordringen» eller med att jagas i ett vindskontor. Här uppe i Norden är också den tvifvelaktiga barmhärtighet, som heter att blanda sig i andras affärer mycket mera i svang än i det kontinentala lifvet, där hvar och en har mer än nog med att sköta sig själf. Och dock vilja vi nordbor knappast, att typerna Greger Werle alldeles skola dö bort ur vårt samhällslif: vi skratta åt dem, men vi hedra dem i vårt hjärta likafullt för deras efterhängsna välvilja.
⁎
Det skulle icke vara omöjligt att — fortfarande i
strid mot den kontinentala kritiken — häfda det påståendet,
att dramat Rosmersholm icke alls betecknar någon
ljusning i diktarens lifsåskådning utan tvärtom en
fördystring. »Har du några aflagda idealer, så tag
hit dem», ber med galghumor den allt annat än anger
näme skämtaren Ulrik Brendel. Johannes Rosmer, godsägare
och dessutom för icke länge sedan präst, som själf
är det finaste af det fina, en adelsmänniska till blod och
temperament, en kärlekens och fridens människa, märk
symboliken i förnamnet Johannes — är ättling af en
gammal adelssläkt, där älskvärdheten hör till
traditionerna. Han har blifvit präst, och han hör till dem,
kring hvilka lifvets stormar bruka lägga sig till ro. Man
har en instinktiv vördnad för dessa gränslöst ädelmodiga