oupptäckt, när stycket börjas. Nu skall hon i frid få skörda sitt brotts glada lön. Men hennes våldshandling hämnar sig så, att den döda makan likasom en vålnad i samvetet går igen. Rebekka får ett samvete, som hon aldrig hade beräknat. Det förhindrar uppbyggandet af någon ny lycka. Ha förut auktoritetsslafvarna fått sin dom af Ibsen, får den frigjorda kvinnan, den från alla band och all försynthet lösa människan nu sin: den, som dödar en annans lycka, han dödar ock sin egen, den, som kräfver en annans lif, hans lif skall ock utkräfdt varda, med andra ord: friheten i att handla är begränsad af en hemlighetsfull makt.
Styckets osynliga person är Samvetet, det Onda Samvetet som domare. Långsamt men säkert som en detektiv samlar det Onda Samvetet de fällande vittnesmålen, till dess bekännelsens timme slår, och Rebekka måste fram med sin hemlighet, nödgad af ett inre tvång. »Lycka», säger Rosmer, utan att alls veta, huru förfärliga hans ord klinga i Rebekkas öron, — »kära Rebekka — lycka, det är först och främst den stilla, glada, trygga känslan af skuldfrihet.» Ja nu förstår hon det — för sent. Hon, den förut förhärdade, kan ej längre uthärda att skörda frukterna af sitt brott. Hon har kommit till att nu själf vilja njuta lifvet som en god människa, annars kan hon inte njuta det alls. Hennes själs- och karaktärsutveckling är ett af Ibsens storverk som dramatiker. Från början har den unga Rebekka detta demoniska, som Ibsen redan hos Hjördis upptäckt. En människa, som genom något ödets vindkast kommit att stå utstött, ensam, kanske utpekad — relationslös — och saknar det, som andra kalla stöd,
