stämningen hos henne, attentatsmansstämningen, brottslingsstämningen, den, som förleder henne till indirekt mord på Beate.
Men Rosmerssläktens lifssyn, den har »smittat hennes vilja, den adlar».
Allt eftersom hon lärt sig att älska Rosmer och inandats Rosmersholmsatmosfären, har hon förlorat brottslingens kraft och samvetslöshetens glädje och kvasi-lyckan i denna, som nyss beskrifvits, för att själf bli förfinad, törsta efter den adelsnatur, hon ser och beundrar hos Rosmer. Allt det ädelmod, hon med beundran upptäckt hos honom, förkväfver hennes vilda lustar, nu älskar hon som adelsmänniska. Och Rosmer älskar henne också — men han kan ej tro på henne. Beviset, beviset på att hon ej skulle kunna — — — kunna upprepa detsamma, något dylikt! Åh, han ville så gärna tro, han kan ej. Rentvå sig kan hon för honom aldrig mera. Men om hon skulle göra, hvad Beate gjorde — frågar hon — vore det nog? Bara för att visa honom, att nu var hon en annan! Nåväl — det vore nog. Och så går hon i kvarnforsen, och Rosmer följer henne. »Mannen skall gå med sin hustru, som hustrun med sin man.» Med ett dubbelsjälfmord slutar stycket. »Frun hämtade dem», säger madam Helseth naivt. Sanningen är, att deras egen skuldmedvetenhet gjort dem modlösa att lefva. Det finns en förfining, som går så långt, att den icke längre vågar förlåta sig själf, äfven med ärlig ånger, den förfiningen hör till Rosmersholmsatmosfären, den är dess afvigsida.
Det dubbla själfmordet är en sagospelsafslutning af det slag, som Ibsen så mycket älskar, men om hvilket han själf så sant har sagt: sådant gör man icke.
