ges en glänsande indirekt upprättelse åt idealen — visserligen genom den halft narraktiga skepnaden af Ulrik Brendel, det förolyckade geniet, som tittar in till Rosmer i förbifarten och frågar honom, om han har några »aflagda ideal». Vi ha redan förut vant oss vid mannens underliga talesätt. Excentrisk som han alltid är, är han nu fullkomligt utom sig. Han vill ut i natten. Han brummar, bara han får se Rebekka. Han har fin instinkt på folk. Och Mortensgård — redaktören — är en stor man, såsom han ironiskt förklarar.
“Peder Mortensgård, ser du, är framtidens höfding och herre… han har allmaktsegenskapen … kan göra allt hvad han vill… Jo, min gosse, han vill aldrig mera än hvad han kan… Peder Mortensgård är kapabel att lefva lifvet utan ideal — det är just handlingens och segerns stora hemlighet… Basta!
Inom alla partier finnes det en klick, som ingenting annat vill än makten, som begagnar partifanans valspråk blott som skylt, män, hvilkas egentliga partifana bär valspråket: Jag. De äro nihilister utan öfvertygelse, blott och bart framgångsjägare, som vid tillfälle förråda alla principer, ändra signaler ogeneradt, jämkare, omsadlare för att hålla sig och partiet ofvanpå.
Mortensgård hör till dessa politikens nihilister, som med Max Stirner, för Nieitzscheianen, kunna utropa: Ich hab’ mein Sach’ auf Nichts gestellt.
Det berättas, att Ibsens personliga erfarenheter i hög grad spelat in i den politiska abstinenspolitik, han som diktare här tyckes göra propaganda för. Han hade besökt Norge och funnit förhållandena alldeles förändrade. Nu rörde sig där ett rikhaltigt politiskt lif, som gjorde honom glad genom nyvaknadt intresse,
