ingen vet — minst hennes man. Doktor Wangel är en i grund och botten ädel människa, men från början har det varit ren sinnlighet, som drifvit honom att göra Ellida till sin hustru.
Det är en myckenhet af mystik och ganska grumlig sådan, som spelar in i stycket. Den sagofigur, hvilken likasom besvärjer, som trollkarl, som hafsmannen, Ellidas fantasi, är styckets deus ex machina. Mannen från hafvet, »den främmande mannen», är en matros, som gjorde Ellidas bekantskap där ute vid fyrbåken. Han tillhörde besättningen på ett skepp, som förlist, och han bekänner för henne, att han dödat kaptenen, ett i onödan ohyggligt drag efter min mening. Han förlofvar sig med Ellida, och i hennes drömfantasi symboliserar han hafvets underbara makt. Han reser sin väg, men han säger henne, att han skall komma tillbaka och hämta henne. Och en vacker dag kommer han, då har hon varit gift i sex år, men under hela denna tid har hans bild stått kvar hos henne som det »grufulde», det hemska, men på samma gång som en mystiskt lockande fantasigestalt. Han må aldrig så mycket förklaras som ett symboliskt uttryck för den sinnesförvirrande tjusning, som hafvet utöfvar, som den lockande, sugande makten af en okänd naturmakt, denna gestalt är mer en skrämmande barnsagofigur än en varelse af kött och blod. Att han som sådan kan ha makt öfver en sjuk fantasi som Ellidas, kan gärna medgifvas, men diktaren själf har tagit honom för mycket på allvar — det vill säga — låtit doktor Wangel taga honom för mycket på allvar. Vi fransmän, säger Sarcey ungefärligen, skulle göra processen kort och kasta en sådan herre på dörren, men jag tror,
