och fegheten hos människorna vid ett viktigt ögonblick, när de t. ex. skulle stå upp och straffa ett politiskt blodsdåd, som han åberopar sig på, som han tar till vittne på, att hans indignation är berättigad. När presidenten Lincoln mördas och mordet väcker dygdig harm öfverallt, och depescher flyga från alla hof för att uttrycka indignationen, då skrifver Ibsen en dikt, Abraham Lincolns mord, där han med bitande ironi frågar: hvad nu? hvad är på färde?
var verlden vel vidne til før
Sin broder hakker da ingen ravn: —
I kommer dog Polen ihug?
Og engelsmanden for Kjøbenhavn?
Og graven ved Flensborg? Og Sönderborgs navn?
Men hvorfor da harmes nu?
— — — — — — — — — — — — — — —
Med glemte løfter, med svegne ord,
med traktaters forrevne ark.
med brudd fra i år på jer ed fra ifjor
har I gødet historiens mark.“
Och i ett utbrott af passion utbrister han, att han beklagar det inte. Dagsljusets seger är mera nära och mera viss, säger han, där lagen sitter på knifspetsen än där, hvarest som i dessa moderna samhällen det mördas med ord. Ju galnare, dess bättre! Må masken äta på detta samhälle, så att blott skinnet blir kvar och skallen är tom. Må tiden få vränga sig ut och in till sin egen karikatyr. Låt masken äta: jag ropar ej ack och ve:
desfor kommer hævnen og holder dom
på tidsløgnens yderste dag!
