Sida:Lindgren Henrik Ibsen 1903.djvu/153

149

moderns sida och finner sig slutligen stå som anklagad inför hustrun, på samma gång hon också anklagar sig själf, det har varit en affär, ett köp mellan honom och henne, ett skamligt köp. Därför har hon heller aldrig älskat honom. Då uppfattar doktorn, att grunden till kärleken icke är den kroppsliga attraktionen, och att kvinnan, som är den sensiblare kärleksnaturen, ej är nöjd med några momentana, erotiska extatiska stunder, utan saknar det egentliga, därför att för henne kärleken är ett helt lif. Henne bedrar man icke på, hvad hon kunnat få och hvad hon fått. Hon vet instinktivt, hvad det vill säga att äga ett hjärta helt, hon är fordrande, och när hon ser, att hon dragit en nitvinst på äktenskapslotteriet, resignerar hon icke, hon hör alltid till de missnöjda, åtminstone till de hemligt missnöjda. Här får då doktorn gå i skola hos sin unga hustru, och han vinner hennes kärlek med att stå bredvid henne i själsstridens afgörande ögonblick, ej som älskare blott, men som hjärtevän, för hvilken hennes väl eller ve är det väsentliga, skulle han också själf få offra sin egen lycka. När han har sagt henne sitt: »välj, jag tvingar dig icke», finner hon, att hon har en vän för lifvet och förstår, att hon älskar honom. Här skulle det kanske vara tillåtet att uttrycka sig litet flicksentimentalt och säga: här finns det djupa kärlekshafvet, ur hvilket hon skall kunna dricka sig otörstig. Nu kan gemensamhetslifvet börja, det verkliga hemlifvet, där de tu äro ett, men som två människor, två toner i ett ackord. Åter har Ibsen funnit en rikedom på färgskiftande nyanser i detta äktenskapslifvets genombrott till förståelse, som det är vår nordiska litteraturs ära att ha höjt som idéfana och döpt med namnet