synerna öfver hafvet, fjälltopparna och afgrunderna, stormarna och det sagans lif, som dödsfarorna vid fisket medför för en god del af denna befolkning. De partier i hans diktning, där skalden verkligen misslyckats, äro att finna i elementet »det underbara», Redan bisp Nikolas som vålnad i »Härmännen» var ett missgrepp, som kritiken med komplett enstämmighet fördömde. För mig står det som obestridligt, att byggmästar Solness öfverspändhet kunnat lyckligare uttryckas än genom att han skall tro sig i besittning af någon hemlighetsfull makt, motsvarande folktrons »onda öga». Äfven »råttjungfrun» i »Lille Eyolf» har en demonisk naivetet, som ställer stora prof på läsarens barnsliga lättrogenhet, ehuru man alldeles icke önskar bort figuren, om den också är litet chargeradt ryslig. Och det är till och med fråga om, ifall ej i »När vi döda vakna» det hade varit till fördel för stycket, om Rubecks gamla kärlek icke uppträdt i skepnaden af en sjukling med hallucinationer. Att vilja korrigera en diktares planläggning är naturligtvis högst vanskligt och förmätet. Också är det enda gången, jag tillåtit mig något sådant i detta lilla arbete. Men den reflexionen gör sig nästan själfmant, att till och med Shakspere och Goethe varit ytterst försiktiga, när de behandlat det rent fantastiska. Ofelia i Hamlet drager oss förbi i sitt vansinne som en hastigt flyktande bild. Innan vi hunnit hämta oss från den gripande uppenbarelsen, är hon borta. Och Mignons stilla, svårmodiga vansinne — är det ens vansinne? — hur mjukt är det icke tecknadt! Det sväfvar öfver till den magiska skymningsvärld, där dröm och verklighet förmälas med de lättaste nyanser.
Sida:Lindgren Henrik Ibsen 1903.djvu/155
Den här sidan har korrekturlästs
151
