Sida:Lindgren Henrik Ibsen 1903.djvu/156

Den här sidan har korrekturlästs

152

Och Ibsen själf kan teckna detta — det har han bäst visat i Hedvig i »Vildanden».


⁎              ⁎


Hjältinnan i Hedda Gabler, som bär titelrollens namn, har likasom Ellida alltifrån barndomen varit samma väderdrifna frö, vid hvilket jag har förliknat Ellida, fast försatt i helt andra yttre omständigheter. Hon är dotter till general Gabler, har i umgängeskretsen som flicka insupit den stora världens föreställningar om lifvet, ser lifslyckan i att bli rik och firad och framför allt spela en roll i världen. För att finna den praktblommans jordmån, hon trår efter, det lysande världslif med hästar och vagn och betjänt, som hon beslutit sig för att med näbbar och klor eröfra, har hon gått och gift sig med en bokmal, denne Tessman, professor utan vyer, en flitig kammarlärd med alla pedanteriets obehag, en beskedlig nolla, en medelmåtta, om hvilken hon inbillat sig, att han skulle äga förutsättningarna att bli en stor man. Hon känner sig andligen döden dö af den tråkighetens sjukdom, i hvars lifsatmosfär hon lefver, omgifven af den banala hygglighet, som den beskedlige Tessman och de älskvärda mostrarna slösa på henne. Hon känner sig likasom kväfvas i det dunbolster af älskvärdhet, i hvilket man vill inbädda henne, och det är intressant att finna, att en af Frankrikes i eminent mening moderne kritiker, René Doumic, i sin ypperliga, af franska akademien prisbelönta bok »De Scribe à Ibsen»[1] har visat sig förstå typen och särskildt antydt släktskapen mellan Hedda

  1. René Doumic: De Scribe à Ibsen, Causeries sur le théâtre contemporain, 4:e edition Paris 1896.