Rättjungfrun är en af Ibsens visioner, som verka på oss som gengångare från miraklets värld.
Om hon spelas väl, skall hon kunna låta oss äldre än en gång erfara barndomens hemlighetsfulla rysning. En förkrympt gammal svagsint människa, som allra ödmjukast erbjuder herrskapet sin tjänst. Åh råttorna, de kära, små djuren! Hon lockar dem, och de komma. Hon kan befria herrskapet från allt i huset, som gnager och skafver.
Eyolf hör på med vidöppna ögon. Se, det rör sig något i påsen, hu! Och ur påsen sticker en hund upp sin trubbiga nos. Hon frågar honom, om hunden ej är älsklig. Tycker ej lilla hjärtekungen det? Eyolf ser på henne med förundrade ögon och utbrister så: nej, aldrig har han sett något så förfärligt som denna hund med sin breda nos. Men han drages till hunden: barnets fantasi har erfarit det hemlighetsfulla i denna halft mystiska uppenbarelse.
När påsen väl är tillknuten, går han fram och smeker påsen med hunden i —, hvad det är hemskt och intressant allt detta! Och rått-jungfrun berättar om sin hemlighetsfulla makt. Hon vet, att råttorna skola komma, när hon lockar, hon skall bädda dem så mjukt på hafsbottnen — dessa stackars små, som hon vill så väl och som människorna förakta, hon älskar dem. Förr i tiden lockade hon människor, det var då, när hon lockade sin egen älskling samma väg i hafsens djup, men det var länge sedan. När hon tar afsked, smyger också Eyolf, som följt hennes tal med lysande ögon, sig ut.
Nu kommer scenen, där modern är svartsjuk på sonen. Hon söker af mannen smeka sig till ett kär-
