Fjorden svarar ej på detta, den ligger därute, kallt leende med sina färgreflexer. Då kommer Asta till Allmers, innerligt deltagande. Han är bra olycklig, stackars, stackars Allmers. Han får ej fråga så förfärligt, hon ber om nåd inför hans frågor. Minns han, när de två voro ensamma i världen? Han minns. Och hur de sträfvade? Ja, han minns. Nåja, det var ju egentligen han, som fick sträfva och slita. Åhnej, det var hon också.
De erinra sig barndomsdagarna. Den tid, då han kallade henne sin lilla bror. Nu har hon genom några familjepapper fått veta, att hon ej är hans halfsyster. Han föreslår henne, att de ändå skola lefva som förr — som syskon. Hon vägrar — allt är underkastadt »förvandlingens lag», har han själf sagt, allt utom förhållandet mellan bror och syster, men nu äro de ej längre bror och syster längre. Ja men deras förhållande är detsamma, säger han, hvarför vägrar hon? Jo… därför att… därför att… hon kan inte förklara det bättre än hon redan gjort — med förvandlingens lag. Man kan icke bättre, finare uttrycka ett kvinnohjärtas fruktan för en hotande möjlighet af en kärlek, hvilken redan börjat gry och som kan växa! »Kom med till Rita», manar Asta, och Allmers följer. Han förstår och han följer, och läsaren eller åskådaren känner en slags vördnad för dessa två, som ej vilja taga lifvets lycka med röfvarhand.
