Sida:Lindgren Henrik Ibsen 1903.djvu/166

Den här sidan har korrekturlästs

162

fruktan för att misslyckas. Han är en andlig atlet, hvilken ständigt, figurligt taladt, går och känner på sina egna muskler, misstänksamt forskande, om de skola kunna hålla ut i de stora snabblöpningsögonblick, då den andlige sportsmannen förstår, att priset blott vinnes af den, som har kropp och själ i bästa kondition. Och så blir han samvetslös. Han anser intet offer för stort för att blifva den främste på löpbanan. Han vet, att Ragnar Brovik är den unga växande kraften, och han ljuger ett misstroende till hans begåfning som byggmästare för att förhindra hans konkurrens.

Han är också offer för ömklig vidskepelse, än strålande af själfförhäfvelsens stoltaste förhoppningar, än nedbruten af misströstan, och han behöfver tron på någon mystisk makt och besynnerliga stimulanser. Häri är han lika Rubek, som förvisar den kvinna, som han har kär, från sin närhet, för att hon icke skall binda honom vid sig och sin skönhet, emedan han inbillar sig, att hans inspirationshemlighet består i att icke vara bunden af kärleken till en, men af de många modellerna. För Solness är inspirationen ett rus, och det gäller, att den icke må slå öfver till svindel utan hålla sig på den midtpunkt, där den framtrollar underliga och sällsamma krafter. Men han vet, att inspirationen kan slockna, då kommer bakslaget efter öfveransträngningen, för detta ögonblick skyggar han med panisk förskräckelse. Profetians ande måste vara öfver honom, men det ligger något trolskt gäckande i denna oförutsedda förmåga af plötslig improvisation, som är konstnären egen. Solness har redan känt, att han börjar bli gammal. Att nu som förr stå på kyrktornets spets och kröna dess tinnar — det är, det känner han, ett farligt vågspel —