»Svindeln» kan komma, han kan störta. Och det blir också, hvad han gör, och den, som äggar och hetsar honom, med andra ord dödar honom, är denna Hilde Wangel, hvars hela romantiska flicknatur är uttryckt i detta, att det är så »spännande», detta stolta ögonblick, då hon kan fresta honom att våga over evne och kan säga sig själf, att han gör det därför, att det är »min byggmästare». Äfven i det fallet är stycket en så intressant analys, att man märker, hur Solness ungdomsidealism har försvunnit: förr har han byggt kyrkor, nu skall han bygga hem för människor, och i denna realism har han skattat åt en nyare, mera praktisk tid, som ej längre tror på det transcendentala, detta hinsides, som fordom fyllt honom med mystikens trosglöd. De gamla idealen ha ramlat, han hör nu icke mera till dem, som utlofva att visa »kungariken». Men han känner att, när Hilde med hela ungdomens tro uppsöker honom för att hos honom likasom pusta på den heliga elden, ge honom ett »robust samvete», har han i henne fått något föryngrande. För hennes djärfva mod viker något af den tro på djäfvulska makter och lifsförsåt, som alltmera stjäl hans lifsmakt.
Fantasteriet hos Solness tar sig dock nästan för sällsamma former, och hans hjärtlöshet tyckes mig gå litet för långt. Ibsen har alltid visat sig vara mästaren i den starka accentuationen, men nu har han dock en böjelse att öfveranstränga tonen. Visserligen är han som förr den store maestron på diktarinstrumentet, men han eftersträfvar ett fortissimo, som ibland förvånar och bländar mer än det öfvertygar. Blandningen af allegori, af fakta, som hafva en undermening, och som dock skola vara verkliga lifsfakta i en lifshistoria, har
