Solness efter all sannolikhet framkallats af, att det unga Tyskland, främst Gerhart Hauptmann, hade upptagit Ibsens mantel just vid tiden för detta dramas författande. Man hade på vissa håll visat en viss önskan att göra sig oberoende af Ibsens åldrande storhet, 1891 i Juli reste diktaren till Christiania, och 1892 i midten af December skedde utgifvandet. Ibsen hade då lefvat länge i främmande land, allt tydligare märkes det, att han tilltvingar sig den andliga härförarplatsen, men hvarje hans arbete blir medelpunkten för en rasande strid, där hätskheten och entusiasmen blanda sina stämmor. Förmodligen kände han något af den trötthet, som alltid partikampen kring ett stort namn medför, äfven hos den, hvilken likt Ibsen sträfvat att hålla sig skild från dagsopinionerna och »avisløgnerne». Framgångens och motgångens ebb och flod med sitt sköljande vågsvall, som än lyfter på vågbergets topp, än kastar ned i vägdalens djup, hade nu åratal igenom slungat hans ryktbarhets farkost med den litterära framgångens nyckfullhet.
Då blir Ibsen intresserad af att skildra geniets frestelser att bli barn på nytt, dess storhetsvansinne att fika efter stormaktsdrömmar — att göra kampen för tillvaron som stor man till lifvets A och O.
John Gabriel Borkman är en af dessa typer, som en gång maktmedvetenheten steg åt hufvudet, ett klart skinande ljus för alla; han var som sitt samhälles inflytelserikaste man så mäktig, att man blott brukade nämna honom vid förnamn, John Gabriel, ett af dessa smådrag, hvilka Ibsen finner. Nu är han en f. d. fästningsfånge, som vandrar där ofvan på sitt rum, medan hans hustru en trappa ner sitter på sitt håll
