166
stel, förbittrad i sitt hat mot mannen, som hon ej vill se, men hvars skam hon vill, så godt hon kan, aftvå genom att lära sonen Erhart ett så högt och ärofullt lif, att ingen längre skall minnas faderns brott. Fåfängt talar hennes tvillingssyster Ella till systern, att hvad hon som mor menar med sin passion — detta hat till mannen, denna abstrakta rättskänsla — icke passar för en ung varmblodig yngling. Fåfängt varnar hon modern att icke söka nedsänka sonens lif i hennes bittra älderdoms raseri öfver förgångna oförrätter. Dessa gamla hafva hvar på sitt håll ålderdomens rufvande egoism, medan Erhart har ungdomens lättsinne, en egoism, om möjligt ännu större. Allt står så utan utsiktsmöjligheter i detta skådespel, som behandlar en mängd förfelade lif. När ruinen var kommen för det Borkmanska hemmet, inköpte Ella gården, där det olyckliga paret nu bor. Hon upptog också sonen Erhart och har nu uppsökt systern för att af henne återfordra den unge mannen. Själf är hon döende af en lifstärande sjukdom.
Man söker fåfängt att återge ett Ibsenskt stycke i förkortad form utan att märka, att det är omöjligt att icke ge intrycket af något nästan öfverlastadt i själfva berättelsens många motiv. Och dock har diktaren med sin fulländade konst alltid lyckats att insmuggla alla dessa uppslag till karaktärer med en sådan kraft i presentation och karaktäristik, att stycket från scenen, äfven där de mest kurjösa förhållanden skildras, icke verkar brådstörtadt i motivering. Styckets figurer framstå utan romantisk öfverdrift.
Borkman är inbillningssjuk: den stackars brutne mannen tror fortfarande på, att hans dag skall komma.
