»när vi döda vakna» och i dessa styckens ungdomstragik? Är det icke till och med något af ungdomstrons kärleksvidskepelse, som alltid är konstnärens, som brusar i detta förakt för alla de många utanförstående, som intet förstå, och i denna höga värdering af den enda, som ställes på känslans förklarade piedestal? Är det icke ungdomens vilda längtan efter ett förkroppsligadt ideal, som här svikes af dessa gamla, och för sent inses vara det rätta, som just är principen för ungdomens ännu omogna skapardrift?
Ännu hade icke samtiden mottagit dessa stycken af Ibsen, innan den dunkelt kände det mjuka goss-små-löjet bakom den uddhvassa blicken. Ofta lämnades i skärfvan af en pjäs, som blott fragmentariskt yppade hans världsåskådning, en satirisk framställning, där den uddhvassa blicken tycktes böra väcka enbart fruktan, och dock kände den förestående publik, som alltmera tillväxte, att han var mer än en lagens predikant.
Just ungdomligheten hos honom, det profetiskt ungdomliga gaf det mest omdebatterade och följaktligen redan som tråkigt ansedda, när han tog det om hand, en ny friskhet, det fick besjälade, nya synpunkter och vidare horisonter. Han själf omstrålades af »det spännandes» tjusning för så väl unga som gamla. Han var en nybanare. Hur slog icke ungdomens hjärtan af hänförelse, när han vid jubelfesten i Uppsala mottog doktorshatten, och vår kung ensamt för honom steg upp och bugade sig. Hvar och en af desse unge kände sig hedrad i hedersbetygelsen åt denne selfmade doktor, som icke genom akademins grad, men genom en grad, som hans eget ingenium skapat honom, blifvit doctor magnus vid promotionen. Och äfven i de stora världs-
