lysette af 1896 kommer med motivöfvergångar, som lifligt påminna om Rosmersholm — aldrig skall det sägas, att »de unga» gjort bättre än den gamle mästaren. Ibsen måste på senare år haft den lugna känslan, att kampen för honom var slut. Äran, segrarens alltid artigt uppvaktande adjutant, har troget följt honom som den berömde segerherren — äran har för honom kommit så stor och hel som för någon, och hvarför? Naturligtvis först och främst tydligtvis som geniets belöning. Men när man jämför t. ex. Kleists ära med Ibsens — så finns det en skillnad. Man skulle kunna välja både Hebbel och Grillparzer som jämförelseobjekt, men af det skälet väljer jag hälst Kleist, att han ägde ej blott som Hebbel den framåtskådande begåfningen men också som Ibsen den tekniska medfödda talangen — och dock slog han icke det stora slaget att underkufva sin samtid. Skillnaden mellan dessa båda var, att Kleist icke ägde det höga och djupa allvar, den konstens lidelse, som alltid besjälat Ibsen. Han står honom mycket nära, ty han ägde mycket af den, men just därför är jämförelsen så intressant, att han icke ägde den så helt, så allt uppslukande som Ibsen.
Ofta, när Ibsen funnit lifvet tvåsidigt och sammansatt af motsatser, har han, som vi sett, obarmhärtigt parodierat sina egna slagord, och om vi skulle vilja använda hans eget manér, kunde det vara frestande att med afseende på honom själf vända om en gammal god sats af Schiller. Satsen lyder: ernst ist das Leben, heiter ist die Kunst — allvarsamt är lifvet, glad är konsten. Men för Ibsens vidkommande kunde satsen omvändas: gladt är lifvet, allvarsam konsten: heiter ist das Leben, ernst die Kunst. För Ibsen har konsten
