Också ger oss Björnson, hans studiekamrat, ett halft lustigt, halft tragiskt porträtt af hans ungdomsprofil, där han sitter på skolbänken med långt svart skägg, döljande sitt ansikte i detta, blek och upprörd (Gamle Heltberg). Samma år han aflade sin studentexamen (1850), blef i September ett tämligen obetydligt enaktsdrama, Kjæmpehøjen, uppfördt på Kristiania teater, men detta hindrade icke, att rent af nöd klappade på dörren i det logis, där han och hans trogna vän, Schulerud, som delade sin kassa med honom, bodde. Ofta gingo de ut vid middagstiden för att ge sig sken af att äta middag. Sedan dracks hemma kaffe med bröd, hvarvid väl stundom diktaren skulle velat instämma i Frans I:s historiska yttrande, att allt var förloradt utom äran. Men då kom som ett slags belöning för »Kjæmpehøjen» ett anbud från Bergens teater, där han 1851 anställdes som sceninstruktör, teaterdiktare och sedermera direktör, och där han kvarstannade till 1857. Under denna tid diktades Gildet på Solhaug (1856) och Fru Inger till Östråt (1855[1]). Det är en underbar säkerhet och kraft, med hvilken diktaren redan här söker sig nya vägar. Men det är naturligt nog att, trots all säkerhet och kraft, han dock ännu måste känna sig som den ensamme mannen, som icke visste, om de obanade skogsstigar, hvilka han röjde, ändå icke buro rent till skogs, in i ogenomträngliga snår. När han sedermera i Hærmændene på Helgeland (1858) omdanade språket till närmaste öfverensstämmelse med sagospråkets gamla stil, då verkade detta på dåtidens örhinnor som obegripligt simpelt och rått, fast han genom sina studier i
- ↑ Gildet på Solhaug skrefs 1855, Fru Inger til Østråt skrefs 1854. Här ofvan anföras årtalen för uppförandet.
