16
nordisk sagolitteratur funnit, att detta språk var vida mera naturtroget än Oehlenschlägers modernisering af den gamla tiden eller Tegnérs teckning af Frithiof. Han försöker att gå de nya vägarna genom att teckna lifvet efter lefvande modell och i enlighet med samtidens eget vittnesbörd. Men hans andliga språksinne är ännu fyldt af den dåvarande diktens romantiska kling-klang och fraser. Hvad som då för honom blir det förlossande ordet, den enda möjligheten som diktare, som människa, är att verkligen tro på sig själf. Han kände, att han måste äga, hvad han själf sedermera i »Kongsemnerne» kallar för »kungstanken», förnimmelsen af rätten att befalla och stifta lag, ny lag, om så behöfdes, om han icke skulle uppslukas af det gamlas opposition mot det nya. En besynnerlig tillfällighet har visat mig, att han ägde denna förtröstan, denna glada frimodighet vid den tid, hvarom här är fråga, vid utgifvandet af »Hærmændene». På kungliga biblioteket i Stockholm har jag händelsevis kommit att låna ett exemplar af stycket just i 1858 års upplaga, den första således, och den är försedd med en skrifven tillägnan till kronprins Karl, d. v. s. den blifvande Karl XV, af följande lydelse:
“Deres Kongelige Høihed, Kronprinds Carl, Norges og Sverriges Regent, under hvem det unge, livskraftige Norden håber på en forædlet Gjenfødelse af dets stolte Fortid, tilegnes denne Bog underdanigst af Forfatteren.“
Ibsen var sannerligen ingen auktoritet ännu, och att han icke blott riktar en tillägnan till den blifvande kungen men också tillåter sig att i den inlägga en förhoppning om den uppgift, han önskar, att han skall förverkliga, torde ha sin betydelse, nämligen att han känner den andliga konungamaktens vingslag inom sig. Också
