diktaren tolkat denna lifvets grymhet utan att rygga tillbaka för det nattsvartaste, det mest hemlighetsfulla, om han, som Brandes säger, är fasans, det gåtfullas skald, då blir frågan för oss denna: är denna krafternas kamp för honom själf lifvets mål? Är den personliga styrkan, som förstår att till hvarje ändamål befrämja sina ändamål eller statens ändamål, eller låt oss säga det ännu ståtligare: framtidens ändamål, det vackraste af lifvets skådespel? Eller finns det vekhet och ömhetsdjup för det svaga och bräckliga hos denne så starkt utpräglade individualistiske kraftgestalt?
Må vi begrunda innehållet i Terje Vigen, (1862), Ibsens säkerligen mest populära lyriska dikt. Den nygifte norske fiskaren och lotsen har känslan af en dödlig oförrätt lefvande inom sig. När de engelska kryssarna 1809 stängde hvarje norsk hamn, satt han på sin lilla holme med hustru och barn, utsatt för att svälta ihjäl. Men han tog mod till sig, seglade i öppen båt till Skagen, kom hem med den anspråkslösa lasten tre tunnor råg, afsedd för familjens vinterbehof. Då varskoddes han från det engelska skeppet, han rodde för lifvet, men han upphanns af den engelska jullen, bemannad med femton par åror, och hans båt med dess last borrades i sank, och han själf blef fånge under många år. Det var den unge lorden, som ville förvärfva sig krigsära på detta sätt. Nåväl — utsluppen ur fångenskapen, får Terje Vigen höra, att hans hustru och hans barn dött af nöd och äro begrafna på kommunens fattigkyrkogård. Han går där som en skugga af sig själf, ingen vet, hvad han vill och hvad han syftar till. En afton kommer en engelsk korvett i sjönöd och begär hans hjälp som lots. Han seglar den i sank, han har båten i sitt våld, ty det är
