af Samlede Værker i de bibliografiska upplysningarna angående den bekanta dikten Et vers. Det heter här:
I Brahms Essay om Henr. Ibsen anföres som yttrande i ett bref från diktaren: “Allt hvad jag har diktat står i det innerligaste samband med det, jag har genomlefvat, om också icke upplefvat, hvarje ny dikt har för mig haft det syftet att tjäna som andlig befrielseprocess, ty man står aldrig helt och hållet utan medansvarighet och medskuld i det samhälle, till hvilket man hör.[1] Därför skref jag en gång som tillägnan följande vers:
i hjertets og hjernens huælv.
At digte — det er at holde
dommedag over sig selv.“
Ibsen har blifvit skeptiskt, ja nihilistiskt, anarkistiskt stämd vid vissa tillfällen, men blott mot samtiden och blott ibland. Ja då, när han är så stämd, då säger han: »vräk schackbrickorna, vräk spelet öfver ända, det är jag med på», men det finns en annan åder i denna natur, som är uttryckt i hans kanske näst sista lyriska dikt, skrifven så sent som 1886. Dikten heter Stjerner i lyståge — stjärnor i ljustöcken — i världsrymden inträffar det, säger han, att kaos omskapar sig till en stjärna genom samlingslagen, det blir en stjärnbild genom ljustöcknens samling. Här i norden, tror jag, heter det som afslutning, att man är på rätta spåret — man har upptäckt samlingslagen — kan hända är detta ett förebud till en lysande stjärna, som håller på att bli till:
kaotiskt løst den vælter sig i nord;
jeg tror den er på samlingslovens spor, —
en lysrig stjerne i sin første vorden.“
- ↑ Kursiveringen af författaren till denna bok.
