26
de rättrogna diktarna, och sedan var man färdig att sitta till doms. Träffade man så på en hiatus i en vers, då utropade man som Holbergs Jeronimus: bevara oss väl, världen kan inte stå till påsken!
“Långods var hela deras ästetiska teori: långods var hela deras kritiska metod, långods var från början till slut, i stort och smått, den polemiska taktik, som de begagnade. Lånadt, lånadt var det alltsammans. Det enda originella hos dem var, att de jämt och ständigt begagnade långodset på tok och i otid.“
Ja det var »på den tiden». Men det förefaller nästan på den passionerade tonen i detta lilla uttalande, som om den gamle Ibsen också hade en gås oplockad med den kritiska granskningen i allmänhet, ty han blir äfven sedan under all yttre artighet rätt amper mot Georg Brandes’ påstående, att han i »Gillet» låtit sig påverkas af Hertz’s skådespel »Svend Dyrings hus».
Diktaren redogör först för sina källor eller rättare sagdt sitt material. Hvad »Fru Inger» beträffar, utgjordes det af studier i medeltidshistoria, hvad »Gillet» åter angår, hämtade han näring ur Landstads samling »Norske folkeviser» och slutligen i fråga om »Härmännen» samlade han intryck från sagotidens ättkrönikor i N. M. Petersens förträffliga öfversättning. »Det som i Vølsungasagan hade episkt omdiktats, ville jag dramatiskt helt enkelt återgifva.» Och nu fortsätter han med dessa betecknande ord, som så klart uttrycka hans otålighet öfver hvarje beskyllning att trampa i andras fotspår: »Jag vill häfda och fastslå, att detta »Gillet» liksom alla mina öfriga dramatiska arbeten är en naturnödvändig produkt af mitt lefnadslopp på en viss bestämd punkt. Det har uppstått inifrån och icke
