med främlingarna, ut med danskarna ur landet, var förr hennes valspråk, och fri var hon då, fri och glad i känslan af att stå med sitt folk. Och nu smyger hon om nätterna omkring i sin vapensal och vänder mot väggen Knut Alfsøns porträtt, som om hon fruktade, att han skulle stiga ned ur ramen. Hennes dotter, den stolte Eline, säger henne, att hon är som modern, hvilken för att skydda sig själf, när vargarna förföljde hennes släde, utkastade det ena efter det andra af sina barn. För att skydda sig själf? Nej, fru Inger vet, att det icke blott är sig själf, hon vill skydda. Vid en hemlig beskickning i Norge, som Sten Sture företagit, har hon träffat honom och älskat honom, hon har födt en oäkta son med honom. Denne son är Daljunkaren, som gör upproret mot Gustaf Vasa. Han finns numera hos Peder Kansler eller Peder Sunnanväder, som hittills behållit honom som en gisslan för fru Ingers trohet, och fru Inger vågar intet företaga, hvarken sluta sig till det ena eller andra partiet, emedan hämnden kan gå ut öfver denne son. I ängslan och vånda drömmer hon om och afgudar honom, och till denna afgud är det hon offrar sin heder och sitt samvete.
“Han var min själs eget barn. Han var den ende, som påminte mig om den tid, jag var kvinna och intet annat än kvinna. Och honom ha de tagit ifrån mig.“
Det går slutligen genom en mängd förveckligar så, att Daljunkaren kommer till hennes gård. I tro, att han är Sten Stures äkta son, gref Nils, och i förtviflan öfver att denne medtäflare till hennes hjärtas barn skall skada och stå honom i vägen, låter hon dräpa den förmente grefven, som är hennes egen son. En ursprungligen stor och stark karaktär, som förlorar all besinning,
