30
när dess egen lifsgåta måste hemlighållas och skyddas som ett brott, det är fru Ingers saga. Hon kan hvarken tala eller tiga, hvarken handla eller icke handla, det är följden, när en karaktär går dunkla vägar. Fru Inger är en kvinnlig Hamletsnatur, som sviktar under bördan af ett stort värf, har någon granskare sagt. Men fru Inger är något mera, hon är, hvad icke Hamlet var, hon är offer för sitt eget onda samvete, hon kan icke stå ren och klar mot världen med öppet visir och öppen blick, hon måste ljuga, ty hon skäms för sig själf, hon har en gång förledts att störta sig i fantasilifvets älf och ryckas med af denna. Sedan dess är hennes jag deladt, hon är egentligen främmande för sig själf, sådan hon förr var, denna förvillelse har skapat en tradition, ett band, en lifsregel för henne, en plikt, i ett förhållande, som står utom plikten, en plikt, som medför olösliga konflikter. Hon kände »Guds kraft i sig», som hon själf säger, kände det som om »Herren hade satt sitt märke» på henne, och hon frågar: »Var det högmod eller var det en uppenbarelse ofvanifrån? Det är något», fortsätter hon, »som hon aldrig kunnat utgrunda. Men ve öfver hvar och en, som fått ett stordåd att bära på.» Men fru Inger skulle ha kunnat frälsa sin själs harmoni, om hon hade bekänt, burit följderna, tagit ansvaret på sig för det skedda, äfven om det hade kostat henne hennes ställning som den ledande. Men ärelystnaden drifver henne vidare på det oklara vacklandets och famlandets väg. Hemlighållandet blir här som alltid personlighetens, det friska, klara modets dödsfara för Ibsen. Blygseln öfver en hemlig synd, som skall döljas, förlama lifsfunktionerna hos människan, eller något doldt — det må vara synd eller
