icke — gör ställningen skef och falsk, och så stupar man i sina egna nät, i sin egen lögn. Nora, konsul Bernick, Rebekka Vest, ja allesamman äro de exempel på detta Ibsenska påstående.
För den kärlek, som också blott är en fantasiberusning, en stundens ingifvelse och därför blir ett ödesdigert misstag, faller fru Ingers stolta dotter Eline ett offer. Härlig i sin ungdomliga spotskhet, när hon afvisar den fräcke Nils Lykke, är hon först, och före styckets slut är hon förnedrad och förkrossad. Är det icke — som ren hypotes kan det ju framkastas — som om diktaren velat visa oss i dotterns förförelsehistoria moderns tidigare förhållande till Sten Sture, hur en kvinnas motstånd kan brytas. Denne Nils Lykke är den durkdrifne förföraren, som med hala ord tillockar sig ett oskuldsfullt hjärtas förtroende genom att spela rollen af en stackars olycklig, som aldrig funnit den rätta. Troligen har fru Edgren, duchessa di Cajanello, vid sin skildring af löjtnant Lagerskiöld i »En bal i societeten» icke varit opåverkad af Nils Lykkes kärleksförklaring till Eline. Eline vet icke, att han är systerns baneman, men hon hatar honom allt ifrån barndomen, därför att hennes stolta natur uppreser sig mot, att hans namn nämnes i visorna blott som oöfvervinnelig segrare öfver kvinnohjärtan. Men denne samvetslöse usling är så mycket af en fantasimänniska, att han redan påminner om Per Gynt. Han blir rörd af sina egna ord, han blir rörd af Signes fägring, han tolkar hennes kvinnliga längtan efter riddaren, flickdrömmens hjälte, hög och utan vank och lyte, som skulle uppenbara sig en dag, och han blir rörd af sin bikt, att han är den oförstådde, som aldrig sett den rätta kvinnan
