Sida:Lindgren Henrik Ibsen 1903.djvu/47

Den här sidan har korrekturlästs
43

vittne till ett Ibsenskt uppror mot den modlösa prosaiskhet, som tvingar kärlekens pegasus, vinghästen, under oket. I detta tal har Falk gisslat tekonseljerna med tanternas rådvishet, mammornas intriger för att få sina döttrar väl placerade o. s. v.

Svanhild, som han älskar, har icke trott på honom före detta tal. Han har sagt henne, att han, som hans namn Falk antyder, är som falken, som blott mot vinden stiger mot höjden. Hon svarar honom, döljande sina känslor, att hon vid dessa ord kommit i håg en annan liknelse om något, som också stiger mot höjden, pappersdraken, hvars eget jag är en bisak, medan segelgarnssnöret utgör hufvudsaken. Men sedan hon hört honom hålla detta ljungande strafftal, tror hon på honom. Hon måste medge, att han har rätt, när han pekar på denna Stråmand med sina tolf barn, som en gång var så rik på mod och som stred mot världen för en älskad kvinna och som då gällde som en kyrkostormare af det häfdvunna, hvar har all hans forna idealism tagit vägen? Har den icke helt och hållet bleknat bort genom den fega underkastelsen under näringsomsorgerna.

“Hvad finnes kvar af elden? Knappast röken
sic transit gloria amoris, fröken.“

Men de skola icke vara med i platthetens kyrka som en af menigheten, och Svanhild tilljublar honom sitt hjärtas fulla bifall: han är »den ungdomskäcke bland lifvets gamle». Förr var hon hemlös i sin moders hus, ensam i sitt eget inre, nu för första gången fann hon sin tanke bakom en annans ord.

Det är en kvällsstund. Falk, exkommunicerad af det förlofningsfirande sällskapet, står där ensam men