48
syftar med sin så åt alla håll drabbande satir, som karikerar och utdelar slag både till höger och vänster. Att Ibsen själf förklarar sig vara den rent temperamentslöse, hos hvilken man ej får spörja om någonting annat än ett behof att teckna »un coin de la vie», som Zola sade, låter visserligen mycket bra, men har aldrig tagits på allvar af hvarken kritik eller publik. Han är ju absolut tendenslös i ordets fula bemärkelse, men för visso är han ej främmande för att, som Zola tillägger, se detta »hörn af lifvet» från sitt temperaments synvinkel. Var alltså, frågade man sig, när dikten utkom, och frågar sig ännu, »Kärlekens komedi» ett hån mot allt, hvad kärlek hette? Var kärleken blott, frågade man sig, enligt diktaren, ett högtidligt namn på en i själfva verket mycket trivial sak, ett kompaniskap i och för praktiska ändamål, och var det blott en tidsfråga, när kärlekssvärmeriet upphörde, för att lämna rum för en prosaisk uppfattning af äktenskapet som en allians mot lifvets strider och svårigheter, mot yttervärlden? Eldprofvet af klokt resonerande moral skulle alltså icke den unga svärmiska känslan kunna utstå, var detta Ibsens mening? När Svanhild och Falk ta afsked af hvarandra, betyder detta då, att man bör säga farväl åt hoppets jublets kungarike icke med förtviflan i hjärtat utan med resignationen hos tvenne omvända, som lyckönska sig både till ett vackert minne och till att i tid ha upptäckt, att deras glada dröm icke hade någon framtid? När Bismarck, den store realpolitikern, lyckönskade den nyvalde konung Alexander af Bulgarien till hans upphöjelse, tryckte han hans hand med orden: »ja, furste, kan ni icke behålla kronan hela ert lif, så blir det i alla fall ett behagligt minne att ha haft den», och
