länge i konceptets form. Obegriplig förefaller oss nu för tiden den likgiltighet eller opposition, hvarmed stycket möttes. Afsättningen var t. ex. i Danmark löjligt ringa, omkring tjugo exemplar eller något dylikt tror Brandes under de första två åren gingo åt. Detta stycke, som sedan, oförändradt, gått ut i upplaga på upplaga, var en så godt som okänd storhet för Skandinaviens bildade allmänhet, ända till dess “Brands“ popularitet gett skaldens namn ryktets vingar. Att Ibsen icke tror mycket på den själfständiga omdömesförmågan hos publiken, hos »folket», må väl förlåtas honom.
Farligt hade ämnet kunnat blifva för en mindre stark genius än Ibsens, då han här åter behandlar en af dessa brytningsperioder i historien, där mångfalden af kämpande krafter så lätt lockar den dramatiska författaren bort från den stora vägen och in på afvägar, från enhetstanken i hans dikt, till det episodiskt intressanta. Kung Sverres sonson, Håkon Håkonsson, som 1217 hyllades till Norges kung, blir skådespelets hjälte. Han är en af de många, som täfla om tronen, när skådespelet begynner. I en af de första scenerna är det en liflig tafla man får af partistriden, då de olika pretendenterna, alla med kungar i släkttaflan vilja göra sina rättigheter gällande. Kung Sverre, farfadern, har åt Håkon Håkonsson efterlämnat ett kinkigt arf att öfvertaga. Sverre hade gent emot partisplitet, som hade sitt stöd i stormännen och prelaterna, häfdat den enhetens princip, den monarkiska principen, som för hela Europa långt senare var den fana, under hvilken framtidens intressen samlade sig, striden mot det månghöfdade stormannaväldet. Men det finns ock-
