så andra kvarlefvor från forntiden, striden och kifvet mellan de små bygdeintressena, som här i Norge föra sin kamp likasom i Tysklands städer och kommuner sins emellan. Och Håkon förstår, att kungstanken betyder att förena. »Kungstanken» — Håkon har den. Efter Sverres och hans sons död blef Inge Bårdssøn, Sverres systerson, af Sverres parti korad till kung. När också denne inom kort dog, efterlämnade han en halfbror, som också gjorde anspråk på kronan. Det är styckets Hertig Skule. Det är mellan honom och Håkon striden skall stå, kampen ej blott om konungakronan, men kampen om den öfverlägsenhet, som är det rätta kungaarfvet, den rätta kungstanken, den öfverlägsenhet, som beror på själsegenskaperna.
Ibsen ikläder denna kungstanke en viss mystik, uppenbarelsen af en högre kraft, hvars ursprung han söker komma på spåren, ett slags myntprägel, en hemlighetsfull stämpel, som märker den »utkorade» med tecknet på hans värdighet, adelsmärket, som ger hans ord och handlingar kommandotonen, myndigheten, segervissheten. Håkon är fylld af denna tro på lifsuppgiften. En jämförelse har gjorts, om jag minns rätt af Brandes, mellan Oehlenschlægers Aladdin och Håkon. Men lika intressant som likheten är, lika intressant är olikheten, som just ligger uttryckt i Håkons tal om kungstanken. Det är den stora idén, som gör Håkon så oöfvervinnelig, medan det är känslans lifsfullhet, som gör Aladdin oemotståndlig, naturen, impulsen, omedelbarheten. Bägge ha de af högre makter fått gåfvan att segra, men medan Aladdin blott leker fram lyckan, framkallar tjänande andar genom att
