54
att låna en annans tanke, bli stor genom att älska den som sin egen och utföra den, som ju en kvinna kan älska en annans barn, men Jatgeir ger det tröstlösa svaret, att det vanligtvis är barnlösa och ofruktsamma kvinnor, som göra detta.
Framför allt i tviflet ligger grunden till Skules svaghet, liksom grunden till Håkons styrka i främsta rummet ligger däri, att han är trosmänniskan, den förhoppningsfulle. Om ett olycksöde förföljer Skule, är det hufvudsakligast därför, att det enda han tror på är just detta olycksöde. Han är på förhand viss på motgången, oturen, han kväljes af en obeslutsamhet, som förlamar honom, medan åter grunden till Håkons beslutsamhet är en viss tro på en lycklig stjärna, att vara en af de högre makterna benådad, utvald. Hans bördsrätt grundar nog delvis hans kraftmedvetenhet, men till största delen är hans förtröstan icke beroende af något yttre men på hans själsstyrka.
Det ligger ett dunkel öfver denna bördsrätt, på hvilket Skule hoppas; om det nämligen kunde bevisas, att Håkon vore bastard, menar han, att Håkons glada mod vore bräckt. Stycket har en intrig och en intrigör, bisp Nikolas, en favoritroll för våra bästa skådespelare. Med glänsande framgång har vår Hillberg, likasom norrmännens Clausen spelat denna diaboliska Mefistoroll. Bisp Nikolas är också en af dessa genom bördsrättighet till en del berättigade till det norsk konunganamnet, men han har blifvit afdankad på förhand. Han har nämligen, äfven han, ett visst snille, som numera yttrar sig som den djäfvulske intrigmakarens. Sedan han nämligen måst erkänna för sig själf, att han är utesluten ur täflingen om kungaspiran genom ödets beslut,
