att han blifvit försedd med en svag kropp, som bland dessa i ridderliga idrotter tappre män gör honom till spott och spe, och sedan han insett, att han af samma öde fått en svag själ i så måtto, att han är feg, feg i striden, har han känt hämndens och afundsjukans ärelystnad vakna inom sig, den att hindra andras lycka, då hans egen ärelystnad lidit skeppsbrott. Han är den af ödet förfördelade, och han vill utså split och tvedräkt för att njuta af skådespelet, att människor misslyckas. Det är möjligt, att Håkon är ett bortbytt barn, att han ej är Håkon Håkonssons son, han vet det icke själf, biskopen, ty den, som därom kunde upplysa, är i Jerusalem på korsfararfärd. Emellertid meddelar han Skule, att hemlighetens lösning finns där och lofvar att ge Skule underrättelse därom. På dödsbädden mottager bisp Nikolas ett försegladt bref, som innehåller hemligheten, vare sig nu brefvet framlägger bevis på, att Håkon är den rätte eller orätte. Skule och Håkon mötas vid hans dödsbädd, och genom en list låter bisp Nikolas Skule med egen hand uppbränna detta bref med den hemlighet, som sedan brefvet är uppbrändt, aldrig skall kunna röjas. Bisp Nikolas hatar de lycklige; genom brefvets uppbrännande vet han, att intet afgörande ord är uttaladt hvarken till Håkons eller Skules fördel. På detta sätt skall tvedräktens låga hållas vid makt, och han gläder sig att som sitt arf och testamente fortlefva som hämndetanken mot de lyckliga, hvilken beräkning också slår in: Skule gör uppror mot Håkon.
I denna teckning af en genom afundsjuka förtärd afgrundsande, af en vällusting på lifvets njutningar, som
