56
af förhållandenas obetvingliga makt blifvit impotent att fånga dem, har Ibsen med mästerskap träffat något allmänmänskligt, fast det här uppträder i förstorade proportioner, och något af denna afundsjukans mefistonatur ha vi exempel på dagligdags. Alldeles obefogadt har denna figur framställts blott som ett yttre påhäng, en »insatt» effektfigur. I detta hänseende tar Emil Reich i sin ypperliga bok[1] med allt fog Ibsen i försvar. Bisp Nikolas, säger han ungefärligen, har den rollen att tjäna som en slags utfyllande komplementfärg till Håkons ljusa gestalt och Skules gråa, han är det svarta. Och han gör uppmärksam på, att denna figur predikar något af den nyaste modfilosofin. »Han kunde gälla som Nietszchelärans samvetsgranne lärjunge, om han icke vore skapad ett fjärdedels århundrade före den glänsande stilistens och klene sanningsforskarens publikationer.» Reich syftar på det briljanta ställe, där Skule förskräckt frågar Nikolas, när han frestar honom, om icke Håkon har rätt, och Nikolas kallt svarar: han har rätten, därför att han är den lycklige, men hvad förhindrar er att ha samma rätt? Det finns, fortsätter han cyniskt, en målning i Nidaros Kristkyrka, som visar oss syndafloden, när den stigit öfver bergen och det finns blott en högsta topp kvar. Mot denna klättrar en hel släkt: far, mor, son, sonhustru och barn, och denna topp är blott en fotsbredd landfäste, och sonen stöter ned de andra i den rasande floden. »Det, jarl, är visdomens saga och hvarje vis mans saga.»
- ↑ Emil Reich: Henrik Ibsens dramen, Dresden und Leipzig. E. Piersons Verlag. 1894.
