Sida:Lindgren Henrik Ibsen 1903.djvu/64

Den här sidan har korrekturlästs

60

har hela folket blifvit fördärfvadt. Det gäller nu att komma undan både starka handlingar och till och med starka känslor, man skapar sig en bekväm religion, kyrkan är »hatten, som bör passa alla hufvuden», alla marschera i samma marschtakt med lika långa steg. Så kommer man till söndagskristendomen, som tages af och på som ett klädesplagg och till denna feghetens lefnadsordning, som beskrifves så, att hvar och en är en bråkdel så i förtjänster som i fel,

en bråkdel så i stort som smått, 
en bråkdel så i ondt som godt.

Den goda tonen är att vara

smått from, så bjuder kyrkolagen,
smått trofast efter fädrens sed,
smått fallen för de glada lagen,
ty detta voro fädren med,
smått varm om hjärtat, när pokalen
vid granna sånger höjs i salen
för Norges lilla fasta folk,
som aldrig tålde våldets dolk.

Och sedan för att dölja all bristen och halfheten öfverstrykes det alltsammans med artighetens fernissa, man komplimenterar hvarandra. Vidräkningen är så grundlig som möjligt: att först förklara, att religionens idealism har förvandlats till materialism och sedan äfven förklara, att icke ens denna materialism är hel och ärlig. Genomgående hudflänges valspråket opportunismen, hvarken hvitt eller svart men grått. Väckelsen till Brand fick Ibsen af pastor Lammers, som i tjugu år var statskyrkans präst och just i Skien, Ibsens födelsestad, var dennes verksamhet förlagd. Denne man, som var en i sitt slag helgjuten personlighet, sade i sin