Sida:Lindgren Henrik Ibsen 1903.djvu/68

Den här sidan har korrekturlästs

64

Alf, Brands lille son, vid hvilken både han och Agnes äro innerligt fästade, förtvinar och dör däruppe, då Brand halsstarrigt vägrar att öfverge sin post som denna öfvergifna fjällförsamlings själaherde. Han skulle vilja flytta, så gärna, som han vill lefva, men han får icke offra sitt kall för sonens skull. Och slutligen offrar han också Agnes med sitt oförnuftiga och orimliga kraf, då hennes längtan efter barnet förefaller honom att vara en sjukligt jordisk sorg. Han förbjuder, med i hemlighet blödande hjärta, hvad han kallar hennes relikdyrkan af barnets kläder, som han ger bort åt en kringstrykande sigenerska: allt eller intet. Och Agnes dör i denna hemska atmosfär af lifsfientlighet, fortfarande älskande och beundrande denne viljans man, som gett henne sitt hjärta och hvilken hon gett sitt, fast han är så sträng.

Brand har i grund och botten ett varmt hjärta. Han är långtifrån likgiltig för den jordiska känslan, men allt måste offras, anser han, när »krafvet», fordran på pliktuppfyllelse, kommer. Modern har från dödsbädden låtit hälsa honom: »Gud är icke så hårdhändt som min son.» Läkaren säger honom:

“Ja, mannaviljans quantum satis
står bokfördt, som din rikdomsrad
men präst, ditt conto caritatis
är bokens hvita jungfrublad!“

I dessa ord ligger hela Brands debet och kredit. Han har mandomsviljan, men han saknar kärleken, han saknar den ej som önskan, men han behandlar den som syndig önskan. Agnes uttrycker ömt förebrående samma tanke: han bjöd plats vid sitt hjärtas