rika bord, hvarje sorgens och nödens son, hvarje barn, som grät, hvarje mor, som led:
Du gisslar den, du håller kär.“
»Dig?» frågar Brand, och hon svarar, hvad kärleken alltid svarar, sitt nej:
men mången vid ditt stränga kraf
allt eller intet fallit af.”
Att Ibsen skulle uppställa Brand som någon idealpersonlighet, är ett besynnerligt påstående.[1] Han sitter inne med, om jag så får säga med ett groft ord, den karlaktighetens idé, som har mod och kraft till att handla, det är som sådan, han har diktarens sympati, men diktaren har aldrig velat framställa honom som en inspirerad. Det är därför, som Ibsen i ett bref till Brandes säger, att denna dramatiska dikts idéhjälte lika gärna kunnat vara en bildhuggare, en politiker och ej en prest, t. ex. Galilei, fast denne i så fall »måst hålla sig morsk». Man har, fortsätter diktaren, ej tillräckligt förstått diktens objektivitet. Under detta uttalande, efter vanligheten, när Ibsen lyfter litet på själfbekännelsens Isisslöja, ganska förbehållsamt, torde dock med all säkerhet ligga detta, att Brand för honom själf icke framstått som någon ofelbar idéns kämpe, besjälad af, låt oss säga, sanningen i absolut form, men som ett exemplar bland många på ett reforma-
- ↑ I en för öfrigt mycket intressant granskning utför K. A. Melin denna uppfattning, som synes mig obegriplig. Om Ibsens individualism med särskild hänsyn till Brand. Sthlm 1884.
