66
torsgeni, som också kan återfinnas i helt andra förhållanden. Och obestridlig rätt tycks han mig ha att häfda, att han själf intagit en kritisk ståndpunkt gent emot Brand. Denne har Ibsens sympati, för så vidt han utför ett stort verk på jorden genom att predika mot hvad han kallar slappsinnet, lättsinnet, vildsinnet, men redan de här nyss anförda vittnesbörden, moderns, läkarens, och Agnes’ om att han är hård, jämförda med slutets själfbekännelse, peka hän på den ensidighet, hvilken vidlåder honom och som är diktens djupaste intresse. Den har icke försvarstalets partiskhet men det tragiska vemodets storhet i framställningen af fanatismen, omänniskan hos Brand, som Ibsen ser så tydligt.
Brand är, därför att han vill vara det, lagpredikanten förkroppsligad. Du bör — du måste — du skall. Plåga sig, späka sig, är för honom ett nöje att påbjuda som motvikt mot tidens slapphet:
så husk, at du har intet givet.”
Begraf den jordiska fröjden, lägg sveptäcket om den, höj dig öfver det mänskliga, det begränsande lilla njutningslifvet, tro ej på din vikt som person, du är en atom som enskild, en »gudstafla» är du, hvarpå Gud skall skrifva. Brand kommer som straffets ande öfver människorna. Har du fyllt din plikt? ljuder den stränga rösten förskräckande in i det glada laget, där man leker och skämtar, och glädjen vissnar, kärleksglammet tystnar, skrattet förstummas. Plikten blir tung, en börda, ty alltid är det afdöendet af sitt eget jag, han fordrar, fullgörandet af ett oändligt kraf.
