70
eftergifter och prutmåner, men med ett erkännande af, att olika individualiteter behöfva olika mått. Att ställa krafvet absolut: intet eller allt, det är att misskänna förlåtelsen och barmhärtigheten, det är att häda kärleken, som med sin makt kan skapa en nyfödelse i ett människohjärta. Det är blott kärleken, som föder, här, som alltid, är den skapande, medan det abstrakta budet och förmaningen aldrig skapar. Kärlekens pedagogik är alltid något af skön konst med alstringens glada drift; medan lagens förmaning är förskräckelsen, som enbart blott förlamar. Och kärlekens gud hämnas på Brand genom att visa honom förlåtelse, genom att uppenbara sig som den evigt milde, som förstår, att helighetskrafvet icke är rättvisa. Deus caritatis!
⁎
Året 1864 är, som redan antydts, märkligt genom
omslaget i diktarens lifsuppfattning. Genom Tysklands
öfverfall af Danmark och den neutralitet, som
därvid den skandinaviska norden iakttog, led hans
tro på romantik och därmed en god del af hans
ungdomsillusioner ett ohjälpligt skeppsbrott. Han märkte,
att i realiteten den starkares rätt — våldsmakten,
näfrätten — respekterades, att en storstat ostraffadt fick
begagna sig af denna rätt. Samma bistra läxa, som
samtiden lär oss genom betraktelsen af Finlands öde,
af armeniernas lidanden, samma läxa, som konungamordet
i Serbien nyligen gett oss, att en lyckad kupp,
en fait accompli, ej blir åtalad och lagförd af dem, som
makten hafva — likgiltighetens läxa — läxan, att
världen tycker, att icke-inblandningspolitiken är den
