rättaste, därför att den är den bekvämaste, gjorde på Ibsens sinne det djupast smärtsamma intryck, som hans bref till Brandes visa. Han märkte, att hvad man med höga later förkunnade som ridderlighet, när det gällde att hålla festtal, icke fanns i politiken. Ja han blef till och med orättvis mot oss svenskar i sitt bedömande af den Manderströmska politik, som afrådde Karl XV att antaga sig Danmarks sak och förklara krig. Ty det är svårt att veta, om vi svenskar genom vär mellankomst hade åstadkommit något annat än att bota ett ondt med hälften värre. Det är orättvist att bryta stafven öfver denna politik. Utan tvifvel var den icke förestafvad af feghet, men af ärlig öfvertygelse, att ett deltagande i denna kamp blott skulle förorsakat fruktlös blodsutgjutelse, och att åskådarrollen här var oss påtvingad af förhållandenas makt, en nödvändig försiktighet. Ett vågspel för att rädda någon bör man underkasta sig, men att gagnlöst offra lif eller blod det är dock för mycket begärdt. Ibsens förakt då för svenskheten återspeglas i Per Gynt. Ministern Hussein är diktad med tanke på Manderström, och fellahn med sin kungamumie på ryggen gisslar grymt våra deklamationer om Karl XII.
Men bredvid året 1864 har också årtalet 1866 eller årtalet för Brands första utgifvande satt sina djupa märken i diktarens uppfattning. Han är nu den framgångsrike i stället för nyss förut den af ödet förföljde. Han blir plötsligt en välbärgad man, därute i Rom. Och han byter yttre skick helt plötsligt, som Jægers litteraturhistoria berättar oss med en öppenhjärtighet, som icke lämnar något öfrigt att önska. Han gick i Rom som »en fattig sate», Ibsens egna ord till Jæger.
