76
domen, han säger, att än en gång skola de träffas, vid dödens portar, vid den sista korsvägen.
Och hvad är det Solvejg har sett hos honom? Hvad som nyss uttrycktes med, att hvardaglighetens tyngd icke hvilar öfver honom, det utsäger hon själf så, när hon uppsöker honom:
bar mig det bud, at nu fik jeg komme,
det blev som lifvet var sluknet der nede,
jeg kunde ikke hjærtefyldt le eller græde.“
Ja, låt vara att Per Gynt är stämningsmänniskan, men han kan »hjertefyldt» le och gråta, och därför kan han också hänföra och lyfta alla med sagodiktarens makt. Den evige lögnaren, därför att han alltid låter sig själf vara hjälten i alla dessa underbara sagor, gycklaren, som aldrig kan förstå, att lifvet är allvar, men med allt detta — den glade. Om Solvejg förstår allt det finaste i hans natur — är »böjgen» den sagofigur, i hvilken diktaren personifierat allt det sämsta hos Per. Jag hänvisar, på tal om »böjgen», till något af det bästa, som någonsin sagts om Ibsen, karakteristiken af Böjgen af en svensk tänkare, Lundaprofessorn Hans Larsson.[1] Beklagligtvis tillåta utrymmesskäl blott ett kort citat. Men låt oss först söka återge situationen, då Böjgen uppträder. Per har nyss sagt sitt nej till Dovregubben, trollens kung, och allt hans anhang. Han har uppe i fjället, där han irrar omkring som en af socknen utstött, en medborgerligt förtroende förlustig, blifvit frestad af trollkungens dotter och beslutit sig att bli troll. »Dovregubben» är en i stil med folksagans tungomål halft humoristiskt tecknad kung i
- ↑ Studier och meditationer af Hans Larsson, Lund 1899.
