Mycket snö har fallit sedan dess, och diktarne äro nu aktningsfulla goda vänner, utan att man precis kan säga, att de någonsin ha blifvit några andliga lekkamrater på kampens valplats. De äro, som man vet, befryndade genom den nära släktskapens band. Men då — vid »De unges förbunds» första uppförande — gjorde man Ibsen till en högförrädare mot det unga radikala partiet, som nu genom Søren Jaabæk kände sig starkt, och som under Johan Sverdrups ledning kände sig än starkare. Aldrig hade en skandinavisk teater varit vittne till sådana uppträden, som när den frasrika folkmötestalaren, »overretssagføreren Stensgård», blef föremål för Ibsens satir. Det var på andra föreställningen, som teatern blef tummelplatsen för lössläppta lidelser. Studenterna hade då infunnit sig så mangrant som möjligt. Första kvällen hade ungdomen ej brytt sig om att vara med: »Kristiania teater» var dansk, ansågs det, men snart fick man genom högertidningarnas jubel veta, att nu höll man före, att här gjordes propaganda för det goda gamla.
Knappt hade Lundestad vid andra föreställningen utbragt skålen för 17:de maj, börjades en örondöfvande konsert af hvisselpipor. Sedan förhöll man sig lugn, ända till Monsens replik kom, folket, »de, som ingenting ha och ingenting äro», men då brast stormen lös. Handklappningar och hvisslare om hvart annat. Man måste släcka gasen. Vid denna tid var Ibsen på mycket förnämt besök hos khediven af Egypten, som firade Suezkanalens invigning: denna inbjudning lär ha varit Karl XV:s förtjänst. Vid underrättelsen om uthvisslingen skref han dikten: Ved Port Said, där bland annat de orden förekomma: »Giftfluen stak — det gaf
