84
skematiska grundformer, och att dessa icke äro så sårdeles många. Den ideale entusiasten är en, den samvetslösa kvinnan en annan, kärlekens hjältinna, den allt offrande, en tredje, humbugsmannen en fjärde, den bespottande ironikern en femte och den afsigkomne en sjätte, denne siste i alla möjliga former från den storartade afsigkomne till den löjeväckande, från byggmästar Solness ned ända till Hjalmar Ekdal och än djupare. Och redan nu, efter denna korta uppräkning, är listan så där tämligen fullständig.
Äfven hvad motiven beträffar, följer Ibsens tanke vissa banor. Så kan granskaren, om han har lust, ordna, städa, göra revision i hans litterära klädskåp och hänga upp hans tillhörigheter på några få spikar, med andra ord återföra mångfalden till en viss abstrakt enformighet. Men detta förringar icke alls diktarens storhet, och han vet detta så väl själf, att han långt ifrån att frukta beskyllningen för enformighet, om detta upptäcktes, själf påpekar denna »röda tråd» i sin diktning, då han med en viss anspräksfullhet i sitt företal till »Samlede skrifter» säger sig hoppas, att man nu bättre än förr skall inse sammanhanget mellan hans ungdomsarbeten och hans senare arbeten och tillråder, att man måtte taga kännedom om hela hans produktion för att icke vilseledas i sina omdömen och slutsatser. Ja rådet är godt, och den, som läser Ibsen från pärm till pärm, måste öfverraskas af detta sammanhang, denna »enhet i mångfalden», men den stora allmänheten tar sig knappast tid till detta, och här måste kritiken förkorta vägen genom sammanfattningar och öfversikter. Hvad »De unges förbund» beträffar, är detta stycke så märkvärdigt för Ibsens utveckling
