88
först och främst att göra er skyldighet mot det samhälle, som kallas konsul Bernicks firma; ty det är det, vi allesammans lefva af.» Och sådan är den genomgående synpunkten för alla dessa s. k. samhällspelare. Slutligen bekänner också konsuln själf, när han börjar känna, att grunden vacklar under honom, i en uppriktig stund för Lona, hans systers halfsyster, att »vi, som räknas för samhällets pelare, vi äro dess redskap». Förut har han också beskyllt samhället för att bära skulden därtill, att hvar och en dock har en mörk punkt, som han gärna vill dölja för världen. Lona svarar honom hvasst: »Och I kallen er samhällets pelare?» Bernick genmäler hånfullt: »Samhället har dem icke bättre», och får den mördande repliken tillbaka: »Och hvad ligger det då för vikt vid, om ett sådant samhälle stödjes eller icke?» Sådana ord ställa ju frågan om samhällets rätt att öfverhufvud taget fortvara i sina nuvarande former på sin spets. Ty om samhället uppmuntrar till feghet och otrohet mot sanningen, så att hvar och en går med dåligt samvete, då är det i sanning i hela dess organism något, som antyder en dödlig sjukdom, som förebådar dödsfallet förr eller senare. Skulle lifvet icke ha rum för de hederliga? Emellertid slutar diktaren här med en hoppfull hänvisning till ett samhällsbotemedel, i det att syndaren och hycklaren Bernick bryter med sitt förflutna genom en uppriktig bekännelse. Men innan detta sker, är stycket en storartad svartmålning af samhällets brister. Ingenting är uteglömdt i konkurrensstridens obarmhärtighet att vilja konkurrera ihjäl sina medtäflare genom försåt och fällor; nödlögnen som socialfaktor, kapitalismen som det enda beundrade
