en ny människa. Han låter sina medborgare veta allt just i det ögonblick, de uppvakta honom med ett festtåg till hans ära. Nu låter han den medborgerliga aktningens falska skylt falla för att ha samvetsfrid. Han tror sig ha för denna seger att tacka sin hustru och Lona. Han upprepar i annan form det, som Böjgen säger, när han flyr för klockringningen och Per Gynts åkallan af modern: »han var mig för stark, det stod kvinnor bakom honom!» Så säger också Bernick: »Det är ni kvinnor, som äro samhällets pelare». Men härpå svarar honom Lona Vessel med de ord, som afsluta stycket: »Då har du lärt en skral visdom, svåger. Nej, du; sanningens och frihetens ande — det är samhällets pelare».
Denna omvändelse har blifvit både mycket klandrad och mycket berömd, och på tal om dess berättigande erinrar Emil Reich om den österrikiske dramatikern Grillparzers ord:
»Passionernas konsekvens är det högsta, som vanliga dramatiker veta att skildra, och vanliga konstdomare veta att uppskatta, men först de ur naturen gripna inkonsekvenserna ge oss lifvet i bild och äro det högsta i den dramatiska konsten.»
