Man förstår så lätt denna förkärlek. Det händer ofta, att det mest älskade barnet i en familj ej blir det kroppsligt mest fullfärdiga eller det andligen starkaste och mest harmoniska. Det till anlagen djupast anlagda, det, som mest visar spår af föräldrarnas själsegendomlighet, är det käraste. När Ibsen visar en obestridlig förkärlek för detta drama, är det troligen därför, att det just af dessa anledningar ligger hans hjärta närmast. Han har följt sin naturell, mindre än någonsin eljest har han brytt sig om att klargöra. Hans egen själs otydda gåta står här i mångt och mycket kvar olöst.
Julian affällingen beskrifves som ung sanningssökare, en filosofisk vishetsälskare vid kejsarens hof. Han ter sig för oss genast som en rikt begåfvad natur men underkastad ödets makter, sitt eget vankelmod och tidsförhållandens brutala våld. Jäsande och omogen som han är, är han också försatt i en tid, som man jämväl kunde kalla jäsande och omogen. Hans ungdom infaller under kejsar Konstanzios regering, det vill säga kristendomens första tider som segrande statreligion. Kejsaren själf, Julians släkting, är halfförryckt. En obeskriflig andlig förvirring har religionsbytet förorsakat i människornas sinnen. Kristendomen användes som häfstång för de mest egennyttiga planer, man förföljer hedningarna för att själf skryta med en godtköpsrättrogenhet. Luften är full af drömmar, spetsfundigheter och hugskott, dels ärfda från den gamla hedniska filosofin och dess vältalare, dels härstammande från den nya läran, som man ännu fattar med barnets spökrädsla. Rädslan för djäfvulen som den smygande själafördärfvaren är det, som mest frodas i denna halft
