sande anbud af den blodbesudlade härskaren, har han inträdt på lycksökeriets breda väg — han har sålt sin själ. Men spådomar om hans blifvande storhet ha förebådat hans upphöjelse — med mystiken af orakelsvar och tal med andar har skaldetänkaren, mystikern Maximos magiskt frambesvurit forntidssyner — önskan att göra godt som den blifvande härskaren framvisa det för Julian nästan som ett pliktbud, ett offer åt en tung plikt — fast inom honom den hångrinande samvetsrösten ljuder: det är lögn — din egen ära är den djupaste bevekelsegrunden.
När kejsaren efter hans seger öfver alemannerna traktar försätligt efter hans lif, när hans egen hustru den lättsinniga Helena visar sig vara en vanlig sköka, som alltjämt försäkrat honom om sin kärlek och beundran, medan hennes hjärta, det vill säga hennes sinnlighet, bär Gallos’ bild — när alltså dödsfaran och förtviflan öfver uselheten eggar hans mod, då växer Julian. Han blir en hjältegestalt nu, när han möter list med list, och omvänder hären, förmår den, att, fast den nyss ropat korsfäst, nu ropa hosianna. Men sedan kommer åter vankelmodet. I katakombernas grafhvalf spörjer siaren Maximos efter järtecken och varsel, han spörjer den hedniska solguden, och han kommer upp, bestänkt med offerdjursblod. Julian går slutligen ned och offrar, därmed har han afsvurit kristendomen. Nu skall han afsätta kejsaren, han höjer upprorsfanan. Men kejsaren behöfver icke afsättas, den ömklige despoten har dött, och Julians intåg i Konstantinopel blir ett fredligt öfvertagande af makten, i laglig ordning så att säga.
Redan nu är Julians karaktär tämligen klar för oss. Hans fåfänga, hans ärelystna själ är hans för-
