wördade sin Moder, hwilken wid et tilfälle, då dragarena icke i tid framkommo, sjelfwe drogo i wagn til Junos Tempel sin Moder, glad och lyckönskad af Medborgarne. Sedan desse Bröder offrat och hållit måltid, upstodo de icke dagen efter, utan afsomnade, med mycken ära, genom en helt stilla död, utan alle smärtor.
Men oss, sade nu Croesus med wrede, räknar du intet bland de lyckligas antal?
Solon, som hwarken wille smickra Konungen, eller widare upreta honom, swarade: Konung i Lydien! Gud har beskärt Grekerne flere måtteliga förmoner, hwaribland wi ock anse en fria människor anständig och för allmänheten gagnande wishet, icke kungelig och lysande, utan medelmåttig, hwilken icke tillåter oss sätta synnerligt wärde på de närwarande fördelar, eller förundra oss öfwer någons wälstånd, så länge det ännu är omwäxling underkastat, hälst wår lefnad är ständigt blottstäld för månge lyckans omskiften, och det tilkommande tilskyndar en och hwar hwarjehanda oförmodade förändringar. Den allena skatte wi lyckelig, som Försynen tildelt en til lefnadens slut warande wälgång. Men så länge människan lefwer och är farligheter underkastad, anse wi hennes lycka wara lika ostadig och owiss, som en på wädjobanen kämpande är osäker om at winna bifall och kronan.
När Solon sagt detta tog han afsked och syntes hafwa mera oroat än förbättrat Croesus. Fabelskrifwaren Aesopus, som denna tiden äfwen war i Sardes, efterskickad af Croesus och hedrad, war misslynt deröfwer at Solon icke
