Sida:Linköping Weckotidning 1793.djvu/151

Den här sidan har korrekturlästs

helsa — Hon är skön som en ängel — Jag är den lyckeligaste af alla lefwande warelser — om en stund omfamnas Ni af Er

lydigste Son,
T. D.

Sen wigseln war förrättad, gingo Bruden och Brudgummen in hos en af deras bekanta, som bodde utmed Kyrkan, då emellertid Brudgumens dräng laddar Herrns pistoler. När det unga paret kommit tilbakas, wisar Brudgumen för sin käraste sina pistoler, som han wisste intet wara laddade. Drucken af glädje raillerar han med hänne: ”Nu, min Fru, ångren Eder grymhet emot mig — påmin Er, innan J dör, huru ofta ni låtit mig stackare frysa utanför Edra fenster. Nu skal Ni dö, min lilla Tyran, Ni skal dö med denna förtjusande skönhet” — — Nå skjut, sade hon skrattande. Han gjorde så, och hon föll död ner til jorden. Förskräckt ropar han på sin dräng — Denne stackare springer in — Herrn slår igen dören efter honom. ”Hör på, har du laddat desse pistoler?” Drängen får knappast tid at säga i hwad wälmenande afsigt han gjordt det, förr än han skjutes til döds med den andra pistolen. Derpå skrifwer Brudgumen detta bref:

Sir!

”Jag, som för en stund sedan skref Er til at jag hwar den lyckligaste bland människor, är nu den mäst beklaganswärda på jorden — Er Dotter ligger död för mina fötter, dödad af mig - - - min dräng har laddat mina pistoler mig owettande. Han är derföre ihjälskjuten —