Sida:Linköping Weckotidning 1793.djvu/156

Och träden gula löf kringkasta,
Då Nordan öfwar grymt sin magt,
Som snart Naturen ödelagt. -
Ej mer på de förödda fälten
Får man den sköna Fjäril se,
Ej längre finns de gröna tälten,
Ej mera höres foglarne,
Som blandade i wåra löjen
Sit qwitter, sina kärleks-nöjen.
At sakna detta drägligt är -
Dess återkomst man wågar hoppas,
Den tid, då träden åter knoppas,
Då marken åter blomster bär.
Men det, at alltid bårta blifwa
Från den mit hjerta utwalt har,
Från dig, - som djupa suckar drar,
Ej någon dödlig kan beskrifwa.

Men fast jag mig från dig skal skilja
Och lyda Ödets grymma wilja;
Ty hwem kan ändra dess beslut?
Skal dock för dig min kärlek brinna
Och aldrig här i werlden hinna,
At blifwa swag och slåckna ut. —
Förwissad at du älskar mig
Til dess mitt lif jag hunnit sluta,
Skal matta ögat tårar gjuta
För dig, - - - min Zephis! - blott för dig.

Farwäl då öma Älskarinna!
Må wi i andra lifwet finna - - -
Men - Himmel! - ack! jag dignar ner - -
Och du mig ljufwa kyssar ger -
Se, wåra strida tårar blandas,
Wi idel kärlek -- ömhet andas,
Jag i din famn mig fästad ser