Något om Afunnd.
Det är ingen heder, at se den ena människjan förfölja den andra. Dock likwäl går hat och afund så långt, at de heligaste band såras. Det är icke sällsamt at höra träter och swordomar äkta makar emellan, samt split och afund bland Föräldrar och Barn. Om något gör wår lefnad bitter, är der twifwelsutan afund. Den afundsjuke kan omöjeligen tåla at det går någon människja wäl, och det gör honom esomoftast ondt, då han är twungen at göra någon godt. Det är onäkeligt, at de fläste människjor äro smittade af denna plåga, ehuru mer och mindre. Men hwarföre skola wi så ofta göra wåre dagar beswärlilige, och twärt emot Guds wilja, lifwets börda odräglig? Betraktom wi hela naturen, finnes ingen ting deruti som gifwer oss minsta anledning til ledsnad och afund. Huru härlig frambringar icke jorden alt hwad wi behöfwa til lifwets bergning? Djur och foglar blifwa ofta oskyldige föremål för wår läckerhet. Hafwet gifwer oss fisk af flere sorter, och ändock är människjan sig altid lik, afundsjuk och hämdgirug. Kastom wi ögat på olyckliga krig, hwad är annat än afund och hat som är driffjädren? Det gör den ena Regenten ondt at se en annan i besittning af något nästgräntsat land, stad eller fästning, och straxt måste tusendtals människor offras för deras ärelystnad. – Ach hwilken fåfänga! måtte alle wara nöjde med sin lott! Då skulle wördnad för Guds heliga Ord, undersåtlig lydnad för Konung och Lagar, inbördes wänskap och förtroende wänner emellan, skaffa oss de lyckligaste och sällaste dagar.
