begriper icke, at människor kunna wara så rädda för denna gästen, som fläste delen äro. — Wid blotta föreställningen af de lycksaligheter som följa efter detta mödosamma lefwernet, kunna wi, såsom uplyste och förnuftige warelser, icke annat än med förnöjelse anse honom. — Den trötte wandringsmannen må glädjas då han nalkas Fäderneslandet. Dagakarlen af aftonens ankomst som bebådar honom lugn och hwila. Sjömannen, at han får se en efterlängtad strand, och fri från stormar och Orcaner kasta sig i skötet hos en älskad maka, omarmas af barn och wänner. Guds barn som sträfwa och tråka det ena steget efter det andra på det stormande werldshafwet skulle sannerligen snart nog ledsna, om icke utsigten af et bättre och waraktigare lif, wore deras ögnamärke. — Det är sant, den rika och egennyttiga, skulle wäl önska, at han kunde få lefwa i en usel werld flere tusende år, och aldrig höra nämnas någon död. Men så lära wäl sådane förställningar icke äga rum, då man ser, at den högsta ålder är 70, 80 och sällan 90 år. — Så tilfridsställande och nöjd den trogne och Gudfruktige själen är wid åtankan af döden, så ryslig och förfärlig är han dör den som aldrig welat höra talas om honom. Utan twifwel påminner likwäl et slumrande samwete då och då, honom om den förwandling som förestår. Söker han undwika de ställen, där sådane samtal öfwas, där död och ewighet omtalas, kan han intet annat därmed uträtta än at försöka at insöfwa sig i säkerhet, tils han, beklagligt nog en gång får erfara en sanning som han både wetat och fruktat, men försent påtänkt, då döden står liksom färdig at afskära dess utslitna lefnadstråd.
